...kommer man till den tuffa verkligenheten och tvingas bita ihop. Det tvingades  jag att göra idag. Efter frullen satte jag mig på cykeln och påbörjade min färd hem till Linnea. Idag har vi haft självstudiedag och då tänkte vi passa på att gå ut i skogen och ha det gott hos Linnea. Ja, jag började som sagt min rutt och sex mil senare kom jag fram. Egentligen är det typ 1,5 mil om man tar raka vägen. Jag har blivit arg på mig själv och min iPhone som dog så fort det kände lite kyla x antal gånger idag. Jag som trodde att jag hade koll men i stället cyklade runt hela alltet, på fel ställe dessutom. Det var ganska så kallt och jag hade inte riktigt fyllt på med energi för så många mil på sadeln. Men jag bet ihop och var fast besulten att komma fram för jag ville verkligen hem till Linnea. Ganska så mycket lång tid efter att jag sagt att jag skulle komma kom jag till slut fram. Jag fick komma in i värmen, blev bjuden på lunch och fika och trevligt sällskap. Vi skippade skogspromenaden och njöt inne i värmen. Energin kom tillbaka och jag kände att jag sakta men säkert kom tillbaka. Haha, så tokigt det kan bli! Trevligt hade vi och oj så fint hon bor! Kul! Jag for hem efter ett tag och tog då raka vägen hem. Nu ligger jag i soffan ganska så trött, Stina hämtar en bur till Boas men kommer snart hem och Johannes kom just hem han med. Ikväll har jag planerat att äta massa godis (extrapris) och umgås. Jag har varit borta varje kväll denna veckan så det känns lyxigt att få vara hemma med systra mi. 

 

Kram!